Category: Uncategorized

“Ett jävlaranamma som det stukade kulturlivet behöver nu.”, SvD

Tack!

Hela texten under.. eller här på Svd.

 Hela texten från Svd:

“Julia skiljer inte på mitt och ditt. På Källarbyn i Gamla stan hamnar vi i en lögnerskas bisarra tankevärld – med en övertygandeskådespelare i öronen.

Anna Ångströmanna.angstrom@svd.se

Hon är inte lite fräck, Julia. Går runt och snokar i folks väskor, snor åt sig en flaska skumpa från ett bord och förser sig ur den utan att be omlov.

Eller kanske ger hon bara uttryck för vårt individualistiska samhälle där var och en står sig själv närmast och alla vill vara vinnare iframgångsjakten. En dag råkar nämligen denna mor och tjänstekvinna på Försäkringskassan upptäcka att hennes påse med gifflar interegistrerats i självscanningen. Mataffären får skylla sig själv. Ur denna lilla stöld växer ett nytt ego och liv fram: hon börjar stjäla, ljuga och taplats – nästan som i vrede.

Hon odlar en omoral som med mytomanens logik växer för varje steg i ”karriären”: som healer, präst, politiker… Hur det slutar ska kanskeinte avslöjas, men konstförfalskning är en ledtråd.

Monologen ”Tjuven och lögnerskan Julia” kan delvis sägas kroka i den nygamla trenden immersiv teater (som Ylva Lagercrantz Spindler skrevom i SvD 16/11), där publiken omges av och blir en del av föreställningen. Upplevelsen är särskilt intim på kaféscenen Källarbyn i Gamla standär skådespelaren Sanna Krepper rör sig bland borden. Vi som köpt biljett har försetts med hörlurar där Julias ord och tankar går rätt in i vårahjärnor, live. Bakom det experimentella konceptet, tänkt just för kafé- eller barmiljö, står Jörgen Hjerth (manus) och Åsa Kalmér (regi).

Att publiken i realtid får lyssna till skådespelare via hörlurar kan tyckas vara en omväg när vi ändå befinner oss i samma lokal. Men i tillexempel ”1984” på Kulturhuset Stadsteatern i våras användes greppet smart för att domptera publiken och iscensätta storebrorssamhälletsdubbeltänkande.

I fallet Julia ärrösten nära även när skådespelaren försvinner ur vårt synfält. Det är ofta dråpligt att hänga med i Kreppers inlevelsefullatolkning av rollen och dess tvära kast. Eller ska man säga (yrkes)rollerna, för Julia avverkar en hel radda – mot slutet blir det något av enkatalogaria. Man skrattar en hel del åt igenkännbara fenomen i vår tid, vår konsumtion av såväl varor som känslor. Hela tiden medambivalensen inför om man sympatiserar med eller tar avstånd från denna kameleontiska kvinna, som utstrålar nonchalant charm.

Är ärlighet och lydighet överskattat? ”Tjuven och lögnerskan Julia” ställer frågan på sin spets med underhållande framfusighet. Ettjävlaranamma som det stukade kulturlivet behöver nu. Spelas den 8–10 december klockan 19 på Källarbyn, Stora Nygatan 31 i Stockholm.”

“Det handlar om kvinnor över 40 och deras kamp för att få tillbaka ett härligt och stimulerande sexliv i en ålder och tid då vardagsrutiner, karriärer och barn gärna kommer i vägen för allt vad sexuell spänning heter. Sofia Helin, Anja Lundqvist, Julia Dufvenius och Elin Klinga gör huvudrollerna i serien som blir den första svenska originalproduktionen från HBO Max. Den 18 mars blir det premiär i totalt 61 länder samtidigt, och ned kan man se den första trailern.

Serien är regisserad av Ella Lemhagen, skriven och skapad av Frans Milisic Wiklund, i samarbete med Åsa Kalmér, Julia Dufvenius, Sofia Helin och Anja Lundqvist.

Samtliga åtta avsnitt blir tillgängliga på HBO Max den 18 mars.”

Från Moviezone – läs hela artikeln här.

Provlyssna här!

Det här ska bli spännande!

Har jag ett bra sexliv? Är det jag fantiserar om normalt? Älskar alla oralsex och analsex? Finns det något jag har missat? I “Naket – det mest intima” får vi reda på vad som sker i sängen, bakom lyckta dörrar och i tankarna; det vi aldrig delar ens med våra närmaste. Hur ser våra sexuella fantasier och sexliv ut efter en handfull relationer och separationer? “Naket” är sprungen ur samtal med kvinnor med vitt skilda erfarenheter, bakgrund och sexuell läggning som delar tankar och känslor om kärleken, döden och kroppen. Regissören och dramatikern Åsa Kalmér debuterar som författare med “Naket”, där hon låter individer träda fram. Modigt och ödmjukt berättar de om det mest intima, blottlägger det vackra, utmanande och lustfyllda – avslöjanden du inte anade att du själv känner igen.

Nu finns min bok Naket i butik och som ljudbok

Artikel i Svd
Intervju i Nyhetsmorgon 29 januari, Tv4 play

“Det är något med bilden. Den drabbar mig. Rakt in. River alla försvarsmurar. Genom sin nakenhet, sina blottade sår, sitt trots och magnifika styrka. En gest som kastar av sig oket, masken, förklädnaden och låter en ny gestalt stiga fram för att ta sin självklara rätt att vara. Som en ritual, ett reningsbad eller pånyttfödelse. Med kroppen som slagfält. Åsa Kalmérs och Jörgen Hjerdts bildvärld rymmer hela spannet från befrielse till beslutsamhet, från utsatthet till makt att förändra. Rätten att synas. Rätten att ta vid där livet slets i bitar och fortsätta leva. Fortsätta finnas och älskas, fortsätta synas, se och älska. Där finns också lust och lekfullhet, åtrå och längtan. Bilder som andas delaktighet. Jag tillåts dela en annans innersta kamp, som också är min, allas vår kamp. En delaktighet som både rymmer samförstånd och motstånd. För vi vill ju inte alltid vara delaktiga och skräms när vi tvingas närmare det allmängiltiga i vardagens mörkare sidor. Här finns berättelsen om vad blicken gör med kroppen. Vad bilden visar och döljer, vad som tillåts och vad som eftersträvas i bilder. Vad som bör eller inte bör visas upp.”

TEXT: PIA SIRI ISAKSSON -> Läs hela texten här.

Jag blev sjuk i bröstcancer för andra gången vintern 2017. Under sommaren, efter en vår med tunga behandlingar; cytostatika, strålning och tabletter, kommer jag på tanken att jag vill undersöka hur inställningen till min kropp förändrats sedan jag opererat bort mitt vänstra bröst.

Hur skulle jag landa i min förändrade kropp med bara ett bröst, ett ansenligt ärr och just då också iklädd peruk? Vem är jag i min ”nya kropp”? Finns det en skönhet i att bara ha ett bröst? När jag skulle in och ut ur baddräkter i provhytten kunde jag till och med bli full i skratt då jag provade olika storlekar på bröstprotes. Att bli cancersjuk och förlora håret är hårt.

Eftersom jag är skådespelare, var det viktigt att ha en peruk med äkta hår. Med peruk är man är på något sätt förklädd. Man vill inte att omgivningen ska veta att man är sjuk. Man är på något sätt naken som sjuk. Peruken blev som en skyddande hinna, protesen blev ett substitut för det förlorade bröstet.

Min man Jörgen och jag började fotografera och inspirerades av bland annat Cindy Sherman och Robert Mapplethorpe, deras utforskande av olika sorters skönhet och intimitet men
med integritet.

En annan anledning till att vi ville göra bilderna var att de bilder på kvinnor med ärr efter bröstoperationer som förekommer på bussar och i tidningar ofta känns ”fast i sjukdomen”, kunde man befria den ”nya enbröstade kroppen” från den känslan? Finns det en framåtriktad potential i den här “nya kroppen”, istället för ”offret eller cancerpatienten” som vi så ofta ser. Finns det humor? Finns det sensualitet och attraktion och hur skulle det uttryckas?
Genom processen växte projektet ”ÄRR” fram.

Fotoutställningen Ärr öppnar på Abecita Popkonst och & Foto den 14 oktober.

As time goes by

19.06 – 29.08.2021

AS TIME GOES BY

Medverkande konstnärer
Andreas Bennin, Carin Ellberg, Hertha Hanson, Astrid Kruse Jensen, Staffan Jofjell, Katarina Löfström, Nazanin Raissi, Anna-Karin Rasmusson, Per Svensson och Association for Social Contribution

Samarbetsprojekt
Dansbanan – konstnärlig idé och ledning Anna Asplind (i samarbete med Rural Movements)
Meeting of minds – curator Abir Boukhari (i samarbete med Konstfrämjandet)
Skogen mellan oss – medverkande Andreas Bennin (i samarbete med Konstfrämjandet)
ÄRR – Åsa Kalmér och Jörgen Hjerdt (i samarbete med Abecita Popkonst och Foto)

I år arrangerar Alma Löv utställningen As Time Goes By med ett tiotal samtida konstnärer och en rad samarbeten som ingår i en mångskiftande presentation. Varje konstnär och projekt har tilldelats en egen sal i huvudbyggnaden Paleis Oranjestraat eller paviljong ute i naturområdet där de presenterar separata utställningar. Det är oundvikligt att inte relatera till vår nuvarande tillvaro som präglas av distansering, förlust och nedstängning, vilket kan associeras till årets utställningstitel. Pandemin har gjort oss uppmärksamma på tidens gång genom att världen har försatts i ett slags vänteläge. Men – när tiden stannar upp kan vi ibland bli uppmärksamma på något nytt eller få syn på vad vi längtar efter. Samtidigt har medvetenheten om livets förgänglighet och underkastelsen till tidens gång framträtt allt tydligare. Indelningen av tid gör det möjligt att begripa och hantera omvärlden, men pandemin har skapat en känsla av desorientering och förvirring när framtiden känns oviss och inte kan planeras in i vår tidsberäkning. Utställningen As Time Goes By är däremot inte anpassad som en kommentar på pandemin, utan snarare går tid som ett ledmotiv genom alla utställningar. 

I utställningen återkommer olika aspekter av tid som berör tidlösa landskap och rum, alkemiska universum och undersökningar av naturen. Moderskap, människans otillräcklighet och mentala inre rum. Minnesplatser i drömmar, medvetandet och verkligheten. Tillbakablickar och minnen. Kunskapens gräns och frågor om evighet. Tidsnöden och förberedelser inför tidens slut. Utställningen ger en mångfacetterad skildring av vad det innebär att vara människa i en komplex och föränderlig värld.  Många verk har inspirerats av platsen och växt fram i dialog med atmosfären och arkitekturen i utställningsrummet. Konstnärerna ges stor frihet att utforma utställningarna och på olika sätt samspela med omgivningen utan begränsningar. Naturen, konsten och tekniken förenas sida vid sida och interagerar med varandra. Olika konstnärliga uttryck möts och ger besökaren en helhetsupplevelse. I utställningen visas skulptur, installation, videoverk, måleri, fotokonst, med både svenska och internationella konstnärer. 

I samarbetsprojekten relateras tid till människans påverkan av omgivningen och miljön i Skogen mellan oss. Kroppens förändringar i Åsa Kalmer och Jörgen Hjerdts projekt om bröstcancer i utställningen Ärr. En ny introduktion av den historiska dansbanan i koreografen Anna Asplinds interaktiva dansinstallation. I ett inspelat zoom-möte beskriver en grupp konstnärer sin upplevelse av förändringen av tid det senaste året i projektet Meeting of Minds.

Öppettider och info
Alma Löv Museum ligger i Östra Ämtervik, Värmland
Museet håller öppet 11.00-17.00 dagligen 19 juni – 29 augusti.
OBS endast förbokning av besök!

Om museet
Sedan Alma Löv Museums uppstart 1998 har museet visat konstprojekt med ett fokus på att skapa en plattform för experiment, det avvikande och en plats med stor konstnärlig frihet. På området finns ett tjugotal arkitektoniska paviljonger i ett stort naturområde och huvudbyggnaden Paleis Oranjestraat; en ombyggd lada, på tusen kvadratmeter med flera våningar och salar med café, teatersalong och skaparverkstad. Museet sträcker sig över ett stort parkliknande område med skulpturer och installationer. Museet består av en permanent konstsamling och presenterar varje säsong en omfattande tillfällig utställning med både internationella och svenska konstnärer. 

Premiärsuccé för Lyckoviken – Camilla Läckbergs moderna såpa är det mest sedda Viaplay-originalet under ett premiärdygn någonsin med det sammanlagda antalet tittare på Viaplay och TV3.

– Jag är överlycklig av all fin respons från tittarna, säger Camilla Läckberg.

Efter Partisan och Älska mig: nu fortsätter rekordhösten för Nordic Entertainment Groups egenproducerade innehåll. Gårdagens premiär av den moderna såpan Lyckoviken slog tittarrekord och blev med det sammanlagda tittarantalet på Viaplay och TV3 det mest sedda Viaplay-originalet någonsin.

– Det känns så otroligt kul att fler än jag verkar ha längtat efter såpagenrens comeback. Jag är helt överlycklig av all fin respons jag har fått från tittarna efter premiären, säger skaparen Camilla Läckberg.

Som mest var det 488 000 tittare som såg premiäravsnittet på TV3 i går kväll, med ett snitt på 438 000 tittare. Även på streamingtjänsten Viaplay var Lyckoviken en stor tittarsuccé och det näst mest sedda Viaplay-originalet första premiärdygnet någonsin på Viaplay efter Älska mig.

– Jag tror att Lyckoviken är precis vad våra tittare behöver i dessa utmanande tider. Serien är svårt beroendeframkallande och jag längtar redan till andra säsongen som redan är inspelad, så jag har höga förväntningar att de här fantastiska siffrorna håller i sig, säger Filippa Wallestam, EVP och Chief Content Officer på NENT Group. 

Nya Viaplay-originalet Lyckoviken är en modern krimkryddad såpa i åtta avsnitt om förbjuden kärlek, stora svek och en spännande mordgåta. I den stjärntäta rollistan ser vi bland andra Martin Stenmarck, Disa Östrand, Emma Broomé, Christopher Wollter, Ia Langhammer, Ella Rappich och Marie Robertson. 

Lyckoviken är skapad av Camilla Läckberg och Nordisk Film TV i samproduktion med Film i Väst, med Renée Axö som producent och Jenny Grewdahl som kreativ producent. Huvudförfattare tillsammans med Camilla Läckberg är Lovisa Löwhagen och Jessika Jankert och för regi står Åsa Kalmér, Peter Lindmark och Andreas Lindergård. Produktionen distribueras av Eccho Rights. 

Serien hade premiär igår med två avsnitt på Viaplay och med ett avsnitt kl 21.00 på TV3. Ett nytt avsnitt kommer varje tisdag på Viaplay och TV3. 

#lyckoviken #viaplayoriginal

“Juryn tilldelar den stora svenska aktrisen Gunnel Lindblom detta pris, som är tvåfaldigt. Ett pris både för hennes livslånga filmiska gärning som kvinnlig skådespelerska, och även för hennes framstående rolltolkning i novellfilmen ”Möte om eftermiddagen” av Åsa Kalmér. Där skildrar hon en människa i den så kallade tredje åldern, i en berättelse om ett par som i slutet av livets resa summerar sina emotionella och existentiella frågor.”

Opera Journal 

“You can always find ways of bringing a conceptual or modern-day reworking to the Orpheus myth, but what is more important in any performance ofOrfeo ed Euridice is that it responds to the beauty, purity and simplicity of Gluck’s reformist agenda for opera. The fact that it can easily sustain both modern conceptual (Romeo Castellucci) and more elaborate theatricality (La Fura dels Baus) and that it even has the flexibility to cast Orfeo as a mezzo-soprano, countertenor or even a bass! (Lyon 2015) is testament not only to the robustness of the framework that supports the opera, but that the principles behind it are also enduring.

It’s one of the key works of all opera, one that any composer can look back on and learn from, and many of them did. The same goes for any jaded opera-goer (does such a thing exist?) or even anyone who has over-indulged in Strauss, Puccini and Wagner and wants to return right back to the basics. Whether it’s the original Italian version Orfeo ed Euridice, Gluck’s even more austere stripped back French version Orphée et Eurydice or even Berlioz’s edition of the best of both worlds, it’s an opera of exquisite beauty that demonstrates what opera is capable of in its blending of music and drama, in its use of myth and in the Orpheus-like magic of breathing new life into it that performance can bring.

The most important aspect then, and it’s one that the Swedish NorrlandsOperan company do very well in their production, is that most basic of opera requirements – bringing the drama and the music together perfectly to highlight its essential purpose. Orfeo ed Eurydice is a work that celebrates love and music in its mythological subject, but it also considers death, grief and new beginnings as a necessary part of human existence.

I don’t know if you can find any conceptual reading within the NorrlandsOperan production, performed here at the 2018 Armel Opera Festival, but the tilted mirror looking down on the stage somehow opens up the space while at the same time closing it down. The idea of division is important in Orfeo ed Euridice, most evidently in the demarcation between the living and the dead, and this is as effective a way as any of making that idea visual and ever-present. The main difference or unique point of this particular production is that Orpheus is a woman as well as Eurydice.

It’s common enough for a woman to sing the role of Orpheus, the role often better suited to the more robust mezzo-soprano voice than the lyrical countertenor (although both have their own distinct qualities), but in the NorrlandsOperan production there is no attempt to make Orpheus look like a man. There’s no need to either and it’s not just to a concession to modern notions of diversity in relationships. The perfect simplicity of Orfeo ed Euridice and the myth itself is that the idea of love doesn’t need to be defined in male/female terms. It’s a human experience common to everyone and a woman is quite capable as a man of feeling the same love, grief and feelings for a loved one that takes Orpheus to such depths and yet rise above them.

Sung by Susanna Levonen and brilliantly directed by Åsa Kalmér, the depth of those feelings are beautifully expressed and never more apparent than in the glorious scene where Orpheus finally discovers Eurydice in Elysium with the Blessed Spirits (‘Torna, o bella‘). For this scene, as elsewhere, the set is simply dressed, kept down to essentials. A snowy veil lifts away from the floor as the lovers are reunited, the ancient pillars that were standing in Thrace now fallen in the Underworld. It’s as simple and effective as that, and as simple and effective as Gluck’s wondrous scoring of the opera.

It’s given a fine musical reading as well, Olof Boman conducting the Armel orchestra through a full account of the work that includes all the dance pieces. I can’t say that the dancing is great, but it’s good to have these pieces included, particularly in the epilogue scenes. The chorus – a vital character in this work – is outstanding. Henriikka Gröndahl‘s Eurydice gives her character an equal footing with Orpheus, which is something you don’t always get. It’s an impressive performance with purity and sincerity of expression that takes into consideration the extreme suffering and exquisite joy that humans are capable of experiencing. Sung by Jeanne Gérard, Amore also has an extended role to play as a punkish – or perhaps Puck-ish – figure in red who observes the journey of Orpheus and permits a breaking of the usual rules.”

Watch it here: ARTE Concert

Info: Armel Opera Festival

Om en kärlek som övervinner döden

Orfeo & Euridice handlar om en kärleksrelation mellan två kvinnor som genomlever sin passion – med alla dess utmaningar. En magisk operaföreställning för alla som någon gång älskat eller längtat efter att förstå kärleken. 

Regissör är Åsa Kalmér och för scenografi/kostym står Bente Rolandsdotter.

Dirigent är umeåfödde barockspecialisten Olof Boman. Huvudrollerna sjungs av Susanna Levonen, Henriikka Gröndahl och Frida Johansson. Premiär 8 mars.

Föreställningsfoto: Micke Sandström

Ursprungsmyten om Orfeus och Eurydike handlar i korthet om musikern Orfeus som hämtar sin älskade hustru Eurydike från de döda. Under deras gemensamma vandring från dödsriket vänder sig Orfeus om och ser på Eurydike, vilket bryter mot villkoret för att få henne tillbaka. Eurydike återförs därför till dödsriket. I Norrlandsoperans uppsättning Orfeo & Euridice är handlingen förlagd till nutid och kretsar kring ett kärlekspar, deras längtan och oro, och hur Orfeo med total hängivelse, på gränsen till utplåning, får tillbaka sin älskade från döden.

I regissör Åsa Kalmérs och scenograf Bente Rolands­dotters tolkning befinner vi oss inledningsvis mitt i ett gräl hemma hos paret Orfeo och Euridice. Den vackra musiken av Christoph Willibald Gluck gör oss sedan sällskap när vi tas med till en oupptäckt inre värld. Scenografin speglar Orfeus inre, där organiska former skapar en slags mentala rum bland hjärnans skrymslen och vrår. I tankens vindlande gångar speglas både livet och döden. Kanske är den största skammen den att inte känna sig älskad?

Med Katastrof i djungeln presenteras den grekiske tonsättaren Nikos Skalkottas, hans musik, tankar och tiden han levde i genom en dramatiserad konsert i regi av Åsa Kalmér.
Skalkottas var violinisten Eva Lindals morfar och han levde mellan 1904- 1949. På 1920- talet så lämnade han Grekland för att studera komposition i Berlin för Arnold Schönberg och Kurt Weill.
När han återvände till Aten i början av 30-talet så möttes han av stort motstånd när han presenterade sin nya, radikala musik. Först efter sin död blev han en mycket erkänd tonsättare. Hans modernistiska musik är inspirerad av grekisk folkmusik och rebetika, även kallad grekisk blues.
Välkomna att möta den grekiske kompositören Nikos Skalkottas på Atalante imorgon kl. 18.00 för hela familjen! Det serveras även grekiska specialitéer och Sangria.