Chris och Kim är vaktposter, eller det är i alla vad de säger till varandra att de är. De har varit på sin post länge nu. Eftersom det hela tiden är så förbannat mörkt börjar de bli osäkra på om de är kvar på rätt ställe, eller om uppdraget till och med är över. De har tappat tideräkningen. Men det finns ett reellt hot. De är utsatta för en gemensam fiende. Tror de, det var så när allt började. Men någon fiende kommer aldrig och de enda skador de får åsamkar de varandra. Och det blir bara värre och efter en konflikt inser de att det är varandra de vaktar, inte platsen.
Min inspiration till pjäsen var de övergivna, bortglömda, japanska soldaterna som blev kvar ute på öarna att fortsätta vakta territorium. De hade ingen aning om att kriget var slut.
I mörkret framträder två personer från olika sidor som har som uppdrag att vakta platsen och varandra. De är varandras fiender. På platsen där de är placerade lever de i ett konstant mörker. De har tappat tideräkningen. Kommer det en vinter? Existerar ens vinter på denna plats?
Det finns ett reellt hot. De är utsatta för en gemensam fiende. Trots skador och smärta börjar de succesivt att uppleva tillit till varandra. De avslöjar för varandra att de är satta att spana på den andre.
Banden de emellan blir allt starkare. Inga andra finns på platsen så de är utelämnade till varandra. Det finns en förhoppning om någonting annat? Kanske för de två? Vid havet?
Mörkret består, det ljusnar inte. De försonas inför befrielsen eller evigheten.