“Ett jävlaranamma som det stukade kulturlivet behöver nu.”, SvD

Tack!

Hela texten under.. eller här på Svd.

 Hela texten från Svd:

“Julia skiljer inte på mitt och ditt. På Källarbyn i Gamla stan hamnar vi i en lögnerskas bisarra tankevärld – med en övertygandeskådespelare i öronen.

Anna Ångströmanna.angstrom@svd.se

Hon är inte lite fräck, Julia. Går runt och snokar i folks väskor, snor åt sig en flaska skumpa från ett bord och förser sig ur den utan att be omlov.

Eller kanske ger hon bara uttryck för vårt individualistiska samhälle där var och en står sig själv närmast och alla vill vara vinnare iframgångsjakten. En dag råkar nämligen denna mor och tjänstekvinna på Försäkringskassan upptäcka att hennes påse med gifflar interegistrerats i självscanningen. Mataffären får skylla sig själv. Ur denna lilla stöld växer ett nytt ego och liv fram: hon börjar stjäla, ljuga och taplats – nästan som i vrede.

Hon odlar en omoral som med mytomanens logik växer för varje steg i ”karriären”: som healer, präst, politiker… Hur det slutar ska kanskeinte avslöjas, men konstförfalskning är en ledtråd.

Monologen ”Tjuven och lögnerskan Julia” kan delvis sägas kroka i den nygamla trenden immersiv teater (som Ylva Lagercrantz Spindler skrevom i SvD 16/11), där publiken omges av och blir en del av föreställningen. Upplevelsen är särskilt intim på kaféscenen Källarbyn i Gamla standär skådespelaren Sanna Krepper rör sig bland borden. Vi som köpt biljett har försetts med hörlurar där Julias ord och tankar går rätt in i vårahjärnor, live. Bakom det experimentella konceptet, tänkt just för kafé- eller barmiljö, står Jörgen Hjerth (manus) och Åsa Kalmér (regi).

Att publiken i realtid får lyssna till skådespelare via hörlurar kan tyckas vara en omväg när vi ändå befinner oss i samma lokal. Men i tillexempel ”1984” på Kulturhuset Stadsteatern i våras användes greppet smart för att domptera publiken och iscensätta storebrorssamhälletsdubbeltänkande.

I fallet Julia ärrösten nära även när skådespelaren försvinner ur vårt synfält. Det är ofta dråpligt att hänga med i Kreppers inlevelsefullatolkning av rollen och dess tvära kast. Eller ska man säga (yrkes)rollerna, för Julia avverkar en hel radda – mot slutet blir det något av enkatalogaria. Man skrattar en hel del åt igenkännbara fenomen i vår tid, vår konsumtion av såväl varor som känslor. Hela tiden medambivalensen inför om man sympatiserar med eller tar avstånd från denna kameleontiska kvinna, som utstrålar nonchalant charm.

Är ärlighet och lydighet överskattat? ”Tjuven och lögnerskan Julia” ställer frågan på sin spets med underhållande framfusighet. Ettjävlaranamma som det stukade kulturlivet behöver nu. Spelas den 8–10 december klockan 19 på Källarbyn, Stora Nygatan 31 i Stockholm.”

“Det handlar om kvinnor över 40 och deras kamp för att få tillbaka ett härligt och stimulerande sexliv i en ålder och tid då vardagsrutiner, karriärer och barn gärna kommer i vägen för allt vad sexuell spänning heter. Sofia Helin, Anja Lundqvist, Julia Dufvenius och Elin Klinga gör huvudrollerna i serien som blir den första svenska originalproduktionen från HBO Max. Den 18 mars blir det premiär i totalt 61 länder samtidigt, och ned kan man se den första trailern.

Serien är regisserad av Ella Lemhagen, skriven och skapad av Frans Milisic Wiklund, i samarbete med Åsa Kalmér, Julia Dufvenius, Sofia Helin och Anja Lundqvist.

Samtliga åtta avsnitt blir tillgängliga på HBO Max den 18 mars.”

Från Moviezone – läs hela artikeln här.

Provlyssna här!

Det här ska bli spännande!

Har jag ett bra sexliv? Är det jag fantiserar om normalt? Älskar alla oralsex och analsex? Finns det något jag har missat? I “Naket – det mest intima” får vi reda på vad som sker i sängen, bakom lyckta dörrar och i tankarna; det vi aldrig delar ens med våra närmaste. Hur ser våra sexuella fantasier och sexliv ut efter en handfull relationer och separationer? “Naket” är sprungen ur samtal med kvinnor med vitt skilda erfarenheter, bakgrund och sexuell läggning som delar tankar och känslor om kärleken, döden och kroppen. Regissören och dramatikern Åsa Kalmér debuterar som författare med “Naket”, där hon låter individer träda fram. Modigt och ödmjukt berättar de om det mest intima, blottlägger det vackra, utmanande och lustfyllda – avslöjanden du inte anade att du själv känner igen.

Nu finns min bok Naket i butik och som ljudbok

Artikel i Svd
Intervju i Nyhetsmorgon 29 januari, Tv4 play

“Det är något med bilden. Den drabbar mig. Rakt in. River alla försvarsmurar. Genom sin nakenhet, sina blottade sår, sitt trots och magnifika styrka. En gest som kastar av sig oket, masken, förklädnaden och låter en ny gestalt stiga fram för att ta sin självklara rätt att vara. Som en ritual, ett reningsbad eller pånyttfödelse. Med kroppen som slagfält. Åsa Kalmérs och Jörgen Hjerdts bildvärld rymmer hela spannet från befrielse till beslutsamhet, från utsatthet till makt att förändra. Rätten att synas. Rätten att ta vid där livet slets i bitar och fortsätta leva. Fortsätta finnas och älskas, fortsätta synas, se och älska. Där finns också lust och lekfullhet, åtrå och längtan. Bilder som andas delaktighet. Jag tillåts dela en annans innersta kamp, som också är min, allas vår kamp. En delaktighet som både rymmer samförstånd och motstånd. För vi vill ju inte alltid vara delaktiga och skräms när vi tvingas närmare det allmängiltiga i vardagens mörkare sidor. Här finns berättelsen om vad blicken gör med kroppen. Vad bilden visar och döljer, vad som tillåts och vad som eftersträvas i bilder. Vad som bör eller inte bör visas upp.”

TEXT: PIA SIRI ISAKSSON -> Läs hela texten här.

Jag blev sjuk i bröstcancer för andra gången vintern 2017. Under sommaren, efter en vår med tunga behandlingar; cytostatika, strålning och tabletter, kommer jag på tanken att jag vill undersöka hur inställningen till min kropp förändrats sedan jag opererat bort mitt vänstra bröst.

Hur skulle jag landa i min förändrade kropp med bara ett bröst, ett ansenligt ärr och just då också iklädd peruk? Vem är jag i min ”nya kropp”? Finns det en skönhet i att bara ha ett bröst? När jag skulle in och ut ur baddräkter i provhytten kunde jag till och med bli full i skratt då jag provade olika storlekar på bröstprotes. Att bli cancersjuk och förlora håret är hårt.

Eftersom jag är skådespelare, var det viktigt att ha en peruk med äkta hår. Med peruk är man är på något sätt förklädd. Man vill inte att omgivningen ska veta att man är sjuk. Man är på något sätt naken som sjuk. Peruken blev som en skyddande hinna, protesen blev ett substitut för det förlorade bröstet.

Min man Jörgen och jag började fotografera och inspirerades av bland annat Cindy Sherman och Robert Mapplethorpe, deras utforskande av olika sorters skönhet och intimitet men
med integritet.

En annan anledning till att vi ville göra bilderna var att de bilder på kvinnor med ärr efter bröstoperationer som förekommer på bussar och i tidningar ofta känns ”fast i sjukdomen”, kunde man befria den ”nya enbröstade kroppen” från den känslan? Finns det en framåtriktad potential i den här “nya kroppen”, istället för ”offret eller cancerpatienten” som vi så ofta ser. Finns det humor? Finns det sensualitet och attraktion och hur skulle det uttryckas?
Genom processen växte projektet ”ÄRR” fram.

Fotoutställningen Ärr öppnar på Abecita Popkonst och & Foto den 14 oktober.

As time goes by